rindbergemtehed

I dag firar vi två år! Vi ska äta middag med tända ljus och äta god efterätt och kaffe och kaka, om vi får i oss allt det vill säga :) Romantiskt värre...men det kanske inte är det mest romantiska som vi ska fira. I dag är det två år sedan Evis gjorde sin senaste operation. Två år med korsett dygnet runt, omläggningar varje dag och en massa sjukdom...det måste uppmärksammas på något vis. Vi firar oss själva för att vi överlevt de senaste åren, att vi stått ut och att Evis stått ut med allt det onda! Dessutom firar vi att kärleken till varandra blir starkare och starkare för varje dag som går, trots allt elende som vart och är :-). När Evis får ta av sig sin korsett och hon inte behöver ha sår längre så ska vi fira genom att bränna korsetterna :-) Vi längtar tills dess. Kan ta tid att komma till den dagen då hon inte behöver bära den eftersom musklerna i rygg och axlar är obefintliga och det är svårt för obefintliga muskler att bära upp rygg och axlar...vill ju inte bränna dem innan hon kan gå och stå utan den :-) Träning, träning och träning är det som skall göra ryggen stark nog att kunna bära upp sig själv. I nuläget klarar hon 1/2 kilo på överkropp så det behövs nog en del träning till :-)

Hipp hipp hurra det är korsettens födelsedag!!!!

Hur är det egentligen med sjukvården i Jämtland? Vi har pratat om det länge nu och varje gång kommer vi fram till samma svar: Det går utför mer och mer!
Hur kan någon, frivilligt, vilja jobba inom vården i dag? Det är en gåta och Evis ställer sig den frågan dagligen. Vi tycker att både systemet i helhet och många i personalen är dåliga och det är tråkigt att man drar sig från att kontakta någon då man får problem. Visst, när det känns som om man håller på att dö måste man ju kontakta någon men det ska vara illa för att ens tänka tanken. Det är så synd att Evis måste vara inne i systemet, man mår ju inte bättre av kontakten men hon måste ju tyvärr.
Vi satt och pratade om hur många det är som har sår som inte läker och kom fram till att vi visste av ganska många som går och har gått runt med sår som inte läker. När de tog prover på Evis på akuten så försvann svaren, två gånger, så någon diagnos är inte det lättaste att få. Fel prover tas och man får ringa X flera för att det som bestäms skall göras ska bli gjort. Det är inte lätt av vara sjuk nu. Det är tråkigt när personal inte läser journaler utan yttrar sig utan något underlag, kan lätt bli övertramp och stora kliv på patienternas fötter. Vi har kommit fram till att de som är värst av de som vi har träffat de senaste åren är sjuksköterskor och läkare, självklart inte alla men många. Undersköterskorna har vart de som vart mest insatt och det är någonting som vi tycker är underligt. Evis har alltid velat jobba inom vård och omsorg, nu vet hon inte riktigt och hon kan inte känna att yrket sjuksköterska är någonting att vara stolt över. Visst är vår vård kanske bättre än vården i en del andra länder men det är tråkigt när man märker att det blir sämre. 
Gör Östersunds sjukhus sig rätten till det smeknamn som många har satt på det? Vi vet inte riktigt men i dag kan vi inte sätta oss emot när människor runtomkring säger att namnet är Slakthuset!
Evis rekomenderar: jobba inte inom vården, om du inbillar dig att du ska kunna förbättra den så är du troligen ute och cyklar, hur många har inte sagt att de vill göra det? Nä vi får försöka hålla oss så friska som möjligt! Ja herre gud, man måste ju få klaga och yttra sig. Nu har vi vart i kontakt med de flesta mottagningar och den som blir godkänd är Neurologen :-) De är bra! Medicin, Kirurgen, Infektion och några andra ger vi betyget icke godkänd till! Nä nu ska vi ha en mysig helg och bara njuta av hösten och av varandra :-) Livet är underbart då man får vara tillsammans med den man älskar!